Om svenska daghem för barn

Rapporten berörde mig eftersom jag själv är en svensk som sedan mycket länge bor i utlandet.

En vän till mig – f.ö. en österrikare som talar perfekt svenska – var länge verksam vid KTH i Stockholm. Han har berättat följande, som jag här återger i mina egna ord.

I början av 60-talet kom han med i en statistisk utfrågning bland högskole- och universitetsstudenter om deras sociala bakgrund. Resultatet var nedslående för de svenska socialisterna, för det visade sig, att andelen av bonde- och arbetarbarn var lika låg som före andra världskriget. Andelen var alldeles för låg för ett socialistiskt land (i vilket oppositionen talade om en ”demokratur”). De svenska socialisterna trodde sig ha gjort allt för att ge ungdomen lika chanser till en akademisk utbildning. Men de fick nu se, att akademiska studenter till större delen kom från akademiska familjer och drog slutsatsen, att yrkesvalet påverkades starkt av föräldrarna. Därför sade man ungefär så här: ”Vi måste göra någonting, så att föräldrarnas inflytande på barnen minskar.” Framför allt skulle inte elitära föräldrar ha elitära barn, så att det blir lika chanser. Detta ledde till en rad riktlinjer för skolorna[1] samt till andra åtgärder som skulle ”tvinga ut”[2] hemmafruarna på arbetsmarknaden, så att barnen därigenom skulle uppfostras på daghem, där de kan bli politiskt indoktrinerade.

Och så blev det… Som tur är var det dock stor brist på politiskt skolade daghemsmammor. Men de svenska barnen blev s.k. ”nyckelbarn”, som efter skolan gick in i våningen med en egen nyckel, eftersom ingen var hemma. Modern måste ju arbeta. För kärlek och gemenskap i familjen hade modern efter en lång arbetsdag knappast någon ork över när hon kom hem.

Man behöver därför inte förvånas över att till exempel våldet ökade i skolorna och att alkoholmissbruk blev ett växande problem bland ungdomen.

Under 70-talet infördes en antiauktoritär skola utan betyg. Resultatet blev en katastrofal nedgång i bildning och kunskaper, som än i dag har påfallande efterverkningar i Sverige.

Detta ägde rum under Palmes regering. Palme var en visionär med stora idéer och en storartad politiker, som dock inte hade någon förståelse för bl.a. ekonomi. Für honom tycks industri- och företagsekonomin mest ha varit en mjölkko för statsfinanserna. Hans regering förlorade ett val på att han ville ta ifrån människorna deras rätt att äga sin mark. Deras hus och sommarstugor skulle inte längre tillhöra dem själva, utan staten, medan de istället skulle få en nyttjanderätt som inte kunde ärvas. Det är ju helt klart, att partifunktionärer skulle få nyttjanderätten till de bästa platserna för sommarstugor och egna hem. Då vann oppositionen nästa val men fick bara sitta kvar en valperiod, därför att de tidigare oppositionspartierna ägnade sig mera åt inbördes strider än statsärenden. Då kom Palme tillbaka.

Under hans långa regering gick den svenska kronan i botten. Före hans regeringstid fick man för en krona nästan 90 tyska Pfennig, efter hans tid knappt 19 Pfennig… När jag en gång var i Sverige på 80-talet såg jag i TV en direktsändning, som visade en intervju med en svensk politiker, som just hade avgått med pension. Det var efter det skamliga Palme-mordet. Hade det inte varit en direktsändning, så hade man nog klippt bort följande yttrande. Han satt nu där och sade inför det svenska folket, att finansminister Sträng mot slutet av 70-talet hade sagt till Palme: ”Fortsätter vi så här med ekonomin så går skutan i sank.” Palme skulle då ha förbjudit Sträng att tala om detta. Och skutan gick nästan i sank… Efter den TV-sändningen sågs inte den minsta kommentar i medierna. Saken tystades uppenbarligen ned.

Det var alltså i denna atmosfär under 60- och 70-talen som barnens väl i eget hem offrades för politiken.

Astrid Lindgren (som f.ö. ett år fick betala mera i skatt än hon hade tjänat – en hämnd för följande?) skrev en gång, att den svenska politiken hade blivit så förfärligt ”hård i nyporna” och berättade bl.a. om ett pensionärspar, som bad om stöd för att ha råd att bo kvar in sin lilla stuga. De blev tillsagda: ”Sälj stugan och res upp pengarna, sedan kan ni få så mycket stöd ni behöver” – ”Det gamla paret gick ut och grät”…

Sedan dess och framför allt genom EU-anslutningen har uppenbarligen den svenska ekonomin och folkhushållningen förbättrats väsentligt, men vissa gamla politiska synder har fortfarande efterverkningar.

Ett PS från min österrikiske vän: ”Staten ville inte bara uppnå en riktningsändring i politiken, utan också rätta till vad som hade försummats. En grannfru – då ännu hemmafru – ville som mor till tre barn i efterhand ta studentexamen och fick som stöd för detta inte bara barntillsyn, utan dessutom också en lön för ’gymnasiet’. I ett liknande fall ville en 50-årig kvinna förverkliga sin ungdomsdröm att studera medicin. Akademiska studier finansierades nämligen – i fall som detta helt meningslöst – också för personer som ansågs ha kommit till korta i det tidigare systemet.”

”Efter att i slutet av 60-talet inte bara barnavården, utan också sjukvården, hade förstatligats, gick det utför också med denna del av folkhushållningen på ett sätt som faktiskt kan jämföras med de kommunistiska staterna. Ett exempel: I november 1970 fick jag en virusinfektion i högra ögat. Ett kritiskt tillstånd, eftersom mitt vänstra öga är blint och jag inte längre kunde utöva min verksamhet vid KTH. När jag vände mig till ögonkliniken vid ett större sjukhus i Stockholm gav man mig tid klockan 11 en dag i maj påföljande år.”

(Man kan nog undra hur många som hann bli invalidiserade eller dö i sjukhuskön... J.E.S.)

”Enligt mitt bedömande hade Sverige då slagit in på en kurs som inte längre var acceptabel för mig. Mitt beslut att lämna landet var därmed oundvikligt och jag var i gott sällskap med andra svenska akademiker.”

[1] Läxor blev förbjudna eftersom elitära föräldrar skulle kunna hjälpa sina barn bättre än andra. Individuellt stöd i klasserna tilläts bara för de svagare i klassen, inte för de bättre. Han skriver: ”Efter att vi hade påträffat vår son flera gånger i vår förorts inköpscentrum frågade vi lärarinnan om detta, som meddelade: ’Om er son är färdig med sina uppgifter tidigare än andra, skickar jag ut honom på skolgården. Att ge honom nya uppgifter skulle leda till att han skulle få ett oönskat försprång gentemot de andra’.”

[2] Han skriver: ”Förutom skattemässiga ändringar till nackdel för familjer med en så kallad ’lyxhustru’ fanns ytterligare straffåtgärder mot sådana. I min förortsförsamling fanns det vid sjukdomsfall för kvinnor med barn en hemhjälp under några timmar per dag till en kostnad av 4-28 kronor, alltefter kvinnans inkomst. Denna hjälp vägrades mig när min fru låg i sängen med njurbäckeninflammation och hade tre barn att se efter. Förklaringen var att ’icke arbetande’ kvinnor inte hade rätt till hjälp – inte ens till en högre avgift än 28 kronor. Jfr. mitt PS i slutet av texten.”

Ett PS av mig

Jag undrar om inte ett rävspel ägde rum i politiken i samband med inträdet i EU. Carl Bildt var statsminister 1991-1994 och avlöstes sedan av Göran Persson, som körde in Sverige i EU, trots att Socialdemokraterna tidigare hade varit emot anslutningen (och nog till stor del fortfarande var det). Jag minns, att Carl Bildt gjorde bort sig en del i medierna, när hans regeringsperiod närmade sig sitt slut och det skulle bli val igen. Detta torde ha bidragit till, att han inte blev omvald. Bildt ville ha in Sverige i EU.

Kan det vara så, att de i hemlighet hade gjort upp ungefär så här: (Bildt till Persson) ”Om du ser till att få in Sverige i EU så skall jag se till, att jag inte blir omvald och då får du ta över”? Kan det tänkas, att han ”gjorde bort sig” som taktik?

Hur som helst, så var det i varje fall till lycka för Sveriges ekonomi, att landet kom med i EU! Efter den katastrofala nedgången under Palmetiden vände sig utvecklingen och ekonomin gick uppåt igen. På 80-talet hörde man ganska ofta folk säga i slutet av månaden, att de inte hade några pengar kvar. Redan under 90-talet hade tydligen folk i allmänhet bättre råd. För att inte tala om uppgången inom industriverksamheter och därmed arbetsplatser.

Det är nog så, att man som utlandssvensk sedan 1968 har kunnat se det hela litet bättre utifrån, för då ser man inte bara träden... medan en del av dem som ”blev kvar i skogen” förlorade överblicken... Men nu är detta över och det här är bara en historisk återblick med vissa insikter, som tydligen en del aldrig fick, för att de ”inte kunde se skogen för bara träd”...